Några tankar om dansen i Östergötland

Jag har länge varit del av dansen i Östergötland, som publik, som elev, som lärare, som koreograf, som dansare.  Jag är född i Norrköping, mina första två år spenderades i Söderköping, fram till 18 års ålder bodde jag med mamma i Linköping och hade pappa i Norrköping. Hela grundskolan och gymnasiet gick jag i Linköping. Jag har startat, drivit eller varit delaktig i ett gäng dansfestivaler, har i suttit en massa möten på Östsam om dansens utveckling, svarat på enkäter och skrivit insändare till Corren (det sistnämnda var 2002 och jag råkade faktiskt hitta den på nätet, haha)

När jag var runt tjugo så brann jag, verkligen brann, hade en massa energi och ville att alla skulle förstå hur viktigt det är, med dans. Nu som trettio plus så är jag, ja, lite synisk, märker att jag snabbt kommer i försvarsställning, känner ofta att den där viljan har övergått till att hävda eller försvara rätten till dansen och då särskilt modern eller konstnärlig dans och utbildning. Jag har börjat förutsätta att människor jag möter inte är det minsta intresserade av dans (om det inte är lättsamt och kommersiellt förstås) eller att de antingen inte har den blekaste aning om vad modern dans är eller har en massa fördomar. Hmm, känns inte som att det är en särskilt vettig inställning att ha! Men jag är trött på att alltid behöva ta allt från början  - jo, dans är mer än bara hopp och skutt,  - nej, modern dans är inte pardans inte heller street  - nej, modern dans är inte så konstigt egentligen, – nej, jag kan inte visa nåt just precis här och nu.

 Jag skulle så gärna vilja ha diskussionen på en annan nivå.

Jag har på olika sätt, i vad som väl blir 10 års tid eller kanske egentligen 13 år (men vem räknar), försökt dra mitt strå till stacken när det gäller att få Östgötarna och ofta specifikt Linköpingsborna att förstå det underbara med dans, modern dans. Det har ju uppenbarligen inte gett något jätteresultat. Kanske jag får känna mig lite trött då?

MEN det fanns en annan tid för den konstnärliga dansen i Östergötland och den började 1970. Eller snarare en viktig period för konstnärlig scenisk dans påbörjades i och med bildandet av Östgötabaletten. Då, slutet av 60-talet, fanns det alltså människor inom Östgötateatern (då Stadsteatern Norrköping-Linköping) samt antar jag politiker och så ett litet gäng om 4 dansare som ansåg att Östergötland var the place to be när det gällde dans. Man startade det första danskompaniet knutet till en institutionsteater utanför storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö. Den lillan gruppen på 4 dansare utvecklades till en full ensemble och blev en av Sveriges främsta dansinstitutioner. Stora koreografer kom hit för att jobba med dem, de vann stora priser och gjorde sig kända med sitt fokus på barn och unga. Jag minns Vem ska trösta knyttet? som hade premiär 1988 och jag var 9 år. Minnesbilden är suddig, en massa ljus, jag sitter väldigt högt upp och jag håller andan av spänning. Jag minns också Eldfågeln från 1991, även här svagt minne, kostymerna, fragment av rörelser i rött och musiken (som jag tyckte var dålig, klassiskt var inte favorit). Kanske, eller troligtvist, såg jag fler uppsättningar under min skolgång men det är de jag minns. Undrar hur många professionella dansföreställningar barn och ungdomar ser idag under sin skolgång?

1996 drogs det ekonomiska stödet in för Östgötabaletten och baletten lades ned. Det var vilda protester mot beslutet, jag var 17 och alltför upptagen med mig själv för att hinna uppfatta. Men jag minns en av de sista uppsättningarna som gjordes, Ristat i sten, det var kallt och mörkt och magiskt på Himmelstalundsfältet. Men vad hände sen, efter 1996? Inte mycket. Själv tog jag studenten och gav mig i väg mot drömmar om dans. Och sen kom jag tillbaka och så är vi där som jag nämnde i början, en massa år senare, en massa föreställningar, lektioner, elever, festivaler och möten senare.

Nu i veckan har Corren dragit igång en serie artiklar om dansen i Linköping. Förra veckan kom beskedet att dans som estetiskprogram på gymnasiet inte erbjuds nästa läsår.  Östsam meddelar att man satsar på dans och tillsätter en dansutvecklare. Jag får mail från kultursekreterarna i Norrköping och Linköping som planerar inför firandet av dansen dag i april. Det händer saker just nu! Kan det generera något så kraftfullt som på 70-talet? Jag hoppas på att man kan börja föra en diskussion på högre nivå, att dans i alla dess former får en självklar plats och att vi aktörer samarbetar och är tillåtande mot varandra. Jag hoppas att dansen och särskilt den moderna dansen och dansutbildning kan komma att värderas högre. Dans genererar dans. Och jag ska börja brinna och sänka garden.

Correns artikelserie: www.corren.se/ostergotland/linkoping/artikel.

Min insändare från 2002: www.corren.se/nyheter/artikel.

Informationen om Östgötabaletten är hämtat från: ostgotateatern.wordpress.com