Sitter just nu på stationen i Gävle och väntar på tåget som ska frakta hem mig. Känner mig lite seg med en känsla av förkylning i kroppen men är jäkligt nöjd med de gångna dagarna. Igår var det ju föreställning och vi var på konsthallen runt kl 14 för att repa, rigga och ladda. Jag tycker att det är väldigt svårt att hitta ett bra sätt att ladda! Det är ju grymt mycket att tänka på, ljus, projektor, datorn, smink, kläder, värma upp och så själva dansen. Den första föreställning kl 17 kändes för mig som ett genrep, synd. Det är en intressant känsla det där, att stå på scenen. När det blir som bäst (och det man vill uppnå hela tiden) är den där fullständiga närvaron. Jag är precis i nuet, på platsen, i rörelsen, tar in allt omkring mig och är på nåt sätt helt i fas med allt omkring mig, det är en grym känsla när man uppnår det. På den första föreställning så kunde jag inte hålla den där närvaron konstant. Det blir lite av och på, väldigt irriterande att var i den limbon men funderar på hur väl publiken märker det. Kan de sätta fingret på att det är det som saknas eller är de upptagna med alla andra intryck som de ju också ska ta in så som Hanna, platsen, ljudet, projektionen, ljuset. Föreställning nummer två var mycket bättre, närvaron och samarbetet med Hanna var där. De föreställningarna när man hittar det är så underbara upplevelser! Hur lyckades jag komma till den platsen då? Dels tror jag att det berodde på att man gjort det en gång innan, lugnet i det och lugnet i att alla förberedelser med teknik och sånt var klara. Sen tror jag också att det hjälpte att jag la mig och vilade ett tag, samla fokus, energi och koppla bort allt en stund.
Efter föreställningen var det en man i publiken som stannade kvar för att prata med oss. Han berättade hur mycket han tyckte om föreställningen och hur den hade berört honom till tårar och hur det vi gjorde påminde honom om vilken väg i livet han borde gå. En oerhörd känsla att höra och förstå att man har berört en annan människa på det sättet! Jag är så tacksam över att han stannade och bjöd in oss i hans värld och tankar, jäkligt häftigt.
Okej, man kan ju tro att vi var den enda akten på festivalen Vindöga eftersom jag bara pratar om det, mig, mig, mig. Hur som helst på lördagen hann vi inte ta del av det övriga utbudet så mycket eftersom vi själva spelade men lite lyckades vi lyssna på en intim, tystlåten spelning med Johan Sundberg & Erik Carlsson. Annars kunde vi delta på festivalen som besökare under fredagen. För mig, en varierad upplevelse eftersom jag inte är helt van besökare i just konstmusiksammanhang, spännande. Jag kan varmt rekommendera yeahvle tv som visade en timmes kortfilmer av varierad typ och stil, http://vimeo.com/channels/yeahvle
Sammanfattningsvis en schysst festival med varierat utbud som gör det hela spännande och unikt.
Jag misstänker ju att ni är helt galet nyfikna på bilderna som jag la upp igår!!! Jag ska nu delge er lite mer detaljer. Första bilden var på vår lunch som bestod av en kall pastasallad med grönsaker, kalkon, philadelphiaost och pesto, som förtärdes på golvet i konsthallen. Sen finns det bildbevis på att vi uppgraderade oss från den allmänna toaletten till en riktig loge med egen toa och dusch, wow. När vi hade kört sista föreställningen och fixat i ordning oss, tagit ett glas vin, ätit god middag på restaurang Tzatziki så visade sig att festivalen var slut! Så vi for till Gävle och där händer det uppenbarligen grejer en fredagkväll. Dans på bardisken och jordnötter som kastas över folket i sann amerikansk (?) anda. Helt bisarrt! Gävle överlag verkar ha ett stort intresse för USA, många restauranger med tema burgers, take away american style.
Nu sitter jag på tåget hem och erkänner att jag längtar efter min egen säng!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar