Morfar

Plötsligt blir allt annorlunda! I tisdagskväll somnade min morfar in, för gott. Trots att han varit sjuk så länge och nu även låg på sjukhus så kommer det ändå som en chock. Det är sån fysisk upplevelse, sorg antar jag, det känns som att hjärtat ska explodera av smärta och armar och ben liksom domnar bort, blir alldeles svaga. Min morfar är en väldigt viktig person för mig! Som barn älskade jag att vara i hans närhet, var honom hack i häl så mycket jag kunde. Jag har ett starkt minne av att när han målade huset och jag gick bredvid och målade, men med vatten. Det minnet har faktiskt blivit dans i en duett jag gjorde för några år sen "Everyday People". Min morfar fick mig alltid att känna mig älskad precis för den jag är. Jag vet att det finns andra människor som älskar mig för mig också men de allra flesta människor har en tendens att projicera sina egna önskningar, förhoppningar, åsikter, förväntningar på andra vilket gör att man kan få människor att känna sig otillräckliga. Morfar fick mig aldrig att känna så, han ville bara att jag skulle må bra, det räckte för honom. Det tackar jag honom för!