På väg in i väggen

Jag är på väg rakt in i den där väggen. Jag kan se den komma allt närmare. En del av mig tänker att det kanske vore bra att slå rakt in i den. Att då måste jag hoppa av detta ekkorhjul jag befinner mig i, det finns en lättnad i det. En annan säger att nej det är absolut inte värt det, försök parera. Jag pluggar 100%, jobbar 50%, är ordförande i en förening samt är med och driver ett större projekt. Utöver det så är jag i en livssituation som inte är som jag hade tänkt eller önskat (är 34 år, singel, barnlös med goda utsikter att tituleras The Crazy Cat Lady, vad fan!) och har dessutom blivit uppsagd från mitt jobb(och hur ser arbetsmarknaden ut för en icke legitimerad danslärare?). På vårdcentralen säger man att jag har en utmattningsdepression, vilket nog är korrekt. Jag tror inte att det syns utåt, jag är ganska bra på att dölja eller hålla fasad om man så vill. Men jag är genomtrött inte sovtrött utan utmattad, ledsen och fyller alla kriterier för en utmattningsdepression.  Jag säger inte att det är konstigt, får väl antagligen skylla mig själv men jag definierar mig utifrån vad jag presterar. Om jag inte presterar finns jag inte. Ju mer jag presterar ju bättre är jag. Vet inte varför det blev så men så verkar det ha blivit. Nåt att jobba på! Tänk om jag kunde se mig själv så som jag ser andra människor för då är jag minsann inte alls lika hårt dömande. Hur som helst så ska jag försöka att parera den där väggen!  

Hur gör man då det? Ingen aning men antar att börja med att dra ner på arbetsbördan är en god idé. Därför har jag beslutat att dra mig tillbaka från det stora projektet. ”En Guidad Tur i Dansens Tecken” som jag drog igång för ett år sedan tillsammans med Anna Trobäck. I år, i sommar ska det genomföras, ett grymt bra och roligt projekt. Men för mig har det varit extremt ångestladdat och när jag ser över mina arbetsuppgifter så är det det enda som verkar möjligt att plocka bort. Ledsamt men sant. Med mycket ångest så gjorde jag detta förra veckan och trodde på fullaste allvar att människor som påverkas av detta beslut skulle bli hemskt besvikna, arga och kanske till och med anklagande. Så blev det inte alls, jag har mötts av förståelse och medkänsla. Tänk vad hjärnan kan spöka. 

Vad mer kan jag göra? Gå i samtal, det gör jag. Prioritera återhämtning och kravlösa sysslor. Detta försöker jag med men funkar inte jättebra eftersom jag blir så rastlös, löjligt eller hur, att inte kunna vila. Hur som helst, mitt uppe i detta så ska min dans- videoinstallation stå klar, på måndag!!! Detta projekt, mitt första dansfilms experiment, har jag skjutit på, eller snararare tänkt att jag har mer tid till! Men helt plötsligt är tiden slut. Idén som jag hade från början har skalats av ganska ordentligt, inte bara på grund av tidsbrist. Ju mer jag har jobbat med filmerna och med platsen så har det blivit mer minimalistiskt, antar att det är bra av flera orsaker.  Så nu ska jag klara av den här veckan och samtidigt parera den där väggen.